Så här gör man | "Femminutersmetoden" | Sova-hela-natten-kuren
Att påverka barnets sömn |
Lära-somna/sova-metoder

Sömn



Att påverka barnets sömn

Som småbarnsförälder är det inget utom mat som är så centralt som sömnen – barnets och den egna! Sover barnet för lite får man inget gjort, sover det för länge blir man orolig att något hänt. När det gäller en själv handlar det aldrig om att sova för länge! Med störd nattsömn blir man tillslut tokig och mer och mer fixerad vid att barnet måste sova!


I det läget finns det två vägar att välja. Den ena är att man accepterar att barnet sover som det gör, på de tiderna, så ofta/sällan och så kort/långt. I vissa avseenden är ett barns sömn något man inte kan göra något åt och i det ögonblick man slutar försöka förändra något som inte kan förändras lättar en tung börda och man mår mycket bättre. Fundera över om sömnen är något problem för barnet eller om det bara är det för dig. Är barnet piggt och vaket hela dagarna har det troligen ett litet sömnbehov och då är det nog denna första väg du har att välja.

Den andra vägen är att skrida till verket och börja påverka. För i vissa andra avseenden KAN man påverka barnets sömn. Det är till exempel inte en naturlag att vissa barn endast somnar till ljudet av en dammsugare av märket Bosch (om sådana barn fanns skulle de ha sorterats bort i evolutionen på den tiden det inte fanns några dammsugare). Däremot finns det gott om barn som med hjälp av sina föräldrar skaffat sig vissa vanor och vanor kan brytas även om det oftast tar emot. Fundera gärna över följande frågor innan du försöker.

Har du bestämt dig?

Det avgörande för att lyckas är att man bestämt sig! Alla människor drar sina gränser på olika håll; Medan en pappa står ut med hur mycket kånkande som helst på kvällen anser en annan att det är helt uteslutet att han ska kånka en enda stund, eftersom att han värdesätter tiden på tu man hand med sin partner så högt. Var än din gräns går– när du nått den är du redo att starta förändringen! Om du försöker innan dess och av något annat skäl än för att du nått din gräns och bestämt dig – för sakens skull eller för att någon annan tycker att du ska det – kommer du få mycket svårare att lyckas. 

Vad är ditt motiv?

För att lyckas kommer du behöva ha klart för dig vilket eller vilka dina motiv är. Här kommer några förslag:

Du behöver sova! Alla människor är bättre exemplar av sig själva när de sovit gott och detsamma gäller alla föräldrar. När du är utsövd kan du ge ditt barn all den omsorg det behöver. Ett annat, minst lika viktigt motiv, är att du också behöver egentid, tid tillsammans med din partner och med vänner.

Barnet behöver sova! Ett barn som växer och utvecklas behöver en lång och sammanhängande nattsömn. När man väcks mitt i natten kan man ibland inte för sitt liv påminna sig varför man i all sin dar ville ändra på någonting och då kan det vara bra att ha ett enkelt motiv att hänga upp sig på. Det kan bli den sömndrucknes mantra: Barnet behöver sova! Barnet behöver sova!

Vilket är målet?

Bestäm ett mål! Vill du börja långsamt kan målet vara att barnet ska sova över ett nattmål, vill du gå hela vägen direkt kan målet vara att barnet ska sova mellan 19.00 och 6.00. Ditt nattmantra kan utökas: Barnet behöver sova till klockan sex! Barnet behöver sova till klockan sex!

Vem behöver vad?

Det är lätt att blanda ihop sina egna behov med barnets. När barnet skriker och föräldern lyfter upp barnet görs det oftast i förevändning att barnet ska känna sig tryggt och inte övergivet eller att det är hungrigt. Ibland händer det dock att föräldern tar upp barnet för att själv få känna sig behövd och därmed trygg. Är det så för dig? Det är helt OK men det kan vara viktigt att vara medveten om att det är så eftersom det kan innebära att det är bättre att lämna ansvaret för att ändra barnets sovvanor till någon annan. Men vad har barnet för behov då? När det gäller hunger har alla barn, som inte fötts för tidigt, redan vid tre-fyra månaders ålder utvecklat en tydlig dygnsrytm. Ämnesomsättningen går ner på natten och därmed går kroppen – och även magsäcken – på sparlåga. De barn som äter på natten efter denna ålder gör det främst av vana, inte hunger. När det gäller trygghet råder det inget tvivel att alla barn behöver känna det. Det man kan fundera över är hur man vill förmedla det - genom närhet och/eller genom att visa tilltro till barnet. Mer om det under "Var drar du gränsen" nedan.

Är det svårt att bryta sömnvanor?

Som med så mycket annat är det oftast svårare för föräldern än för barnet. Barn brukar vara tveksamma i början men ofta är det tredje, fjärde gången gillt som gäller. Man kommer sällan undan protester de första gångerna och ofta är det just dessa protester som vi vuxna vill undvika. Vi följer minsta möjliga motståndets lag helt enkelt. Ibland kan det nog också vara så att vi, utan att vi är direkt medvetna om det, inte vill släppa taget och inse att barnet inte har ett så stort behov av oss som vi ibland önskar. Fast visst är det svårt att bryta vanor även för barnet och det behöver hjälp för att klara det. Men att somna och sova hela natten, det klarar även små barn.

Vågar du bestämma?

Barn vill, precis som vuxna, bli sedda och de vill få sina känslor bekräftade, men det betyder inte att de kan få allt vad de i stunden önskar eller att det skulle vara bra för dem. En treåring som i förtvivlan kastar sig på golvet på ICA för att hon inte får godis på onsdagen får inget godis av pappa, för han vet att det inte är bra för hennes tänder (och att det inte är någon katastrof att bli utan på onsdagen). Däremot kanske pappa säger "Jag ser att du är förtvivlad". Skulle han istället böja sig för hennes förtvivlan och köpa godis skulle han signalera att förtvivlan alltid kan lösas genom att man får det man önskar. Det stämmer just där, på ICA, men det stämmer inte i själva livet och genom att förespegla barnet att man får vad man vill när man är förtvivlad har man förmedlat en falsk bild av livet. En mer realistisk bild är den att man väldigt sällan får som man vill! Och just nu är det så: Du som förälder har bestämt dig för att ändra sovvanorna och det är du som bestämmer, inte barnet! För somliga av oss kan det kännas lite osäkert att bestämma eftersom att man samtidigt måste ta ansvar. Om man är ärlig mot sig själv och erkänner att man faktiskt bestämmer över det lilla under bara barnet går det lättare. Man kan utan dåligt samvete tänka så här: ”Du vill inte somna själv – det vill jag och det är jag som bestämmer. (Jag vet nämligen att det är bra för dig och för mig, och vi är lika viktiga båda två.) När jag bestämmer över dig blir du missnöjd (arg, frustrerad, förtvivlad) och det är helt i sin ordning.”

Var drar du gränsen?

En avgörande gräns är hur mycket man står ut med och det är olika från förälder till förälder, se ovan. En annan gräns handlar om när man byter strategi för hur man förmedlar trygghet till barnet när det är förtvivlat. Ett förtvivlat spädbarn brukar man, om man har möjlighet till det, ta upp, bära till tröst, vyssja till sömns, mata till mättnad… Därmed säger man två saker: "Jag finns här hos dig" och "Jag kan hjälpa dig och ge dig det du behöver". Så vida det inte är kolik barnet har. Då kan man sällan hjälpa utan bara finnas nära och trösta att det kommer att gå över (även om man själv tvivlar!). Det man då istället säger är: "Jag kan inte hjälpa dig med allt men när livet känns svårt vill jag gärna vara nära dig och visa dig på ett hopp." Och det är inte illa det! Tvärtom är det kanske en mer realistisk bild av livet man ger och man visar också sin tillit till barnets egen förmåga att klara livets motgångar. När barnet är större, kanske 14 år och olyckligt kär eller åtta år och har svårt att lära sig läsa, är det ganska lätt för föräldern att se att det är omöjligt att lösa barnets problem. Det man kan göra är att finnas till hands, visa tillit till att barnet kommer klara motgången och inge hopp inför framtiden och det utan dåligt samvete för att man inte kan lösa barnets problem. Någon gång mellan förlossningen och 18-årsdagen byter de flesta föräldrar strategi från att visa på sig själv som lösningen på motgången till att förmedla tillit till barnets egen förmåga. När man drar den gränsen och byter strategi är förstås oerhört individuellt och beror både på föräldern och på barnet. Var drar du gränsen och har du nått den?

Vad vill du förmedla till ditt barn?

Beroende på om du nåt gränsen och bytt strategi eller ej kommer du att förmedla olika saker till ditt förtvivlade barn som inte alls vill byta sovrutiner. När barnet i spjälsängen protesterar kan du förmedla följande:

  • "Jag tror på dig och din förmåga. Du klarar att sova, du behöver inte min hjälp."
  • Alternativ: "Jag finns här för dig och hjälper dig så du slipper känna förtvivlan."
  • "Jag ser att du är arg/förtvivlad/ledsen. Det är helt i sin ordning att reagera på en förändring som man inte tycker om men jag vet att du kommer klara av det."
  • Alternativ: "Jag vill ge dig vad du behöver så länge jag kan." Detta alternativ förmedlar och speglar din goda vilja som förälder. Det är absolut inget fel på den goda viljan men se till att du inte betalar ett för högt pris i form av självuppoffring när du ger barnet vad det vill ha. Se till att dina egna behov också uppfylls.
  • "Ibland kan man inte få som man vill men livet är helt OK ändå."
  • Alternativ: "Lilla vän, nu är livet jobbigt för dig!"
    Att själv stämma in i förtvivlan är att bekräftar känslan, och det är viktigt, men se upp så att du inte samtidigt bekräftar tolkningen, till exempel att mörkret verkligen ÄR hemskt och fullt av monster.

Till sist

Om du vet med dig att du gärna vill finnas till hands för ditt barn när det vaknar, när helst det än är, och inte vill att det ska skrika, då kommer det bli svårt att ändra på någonting. Det du kan göra då är att försöka acceptera situationen som den är och trösta dig med att 16-åringar sällan delar säng med sina föräldrar (det kommer alltså att gå över så småningom i alla fall).

Tillbaka